Med inspiration från bl a USA genomförde storbyggmästaren Eric Sigfrid Persson ett bostadsområde som skulle bli ett av Malmös mest kända. Det rönte uppmärksamhet internationellt och har ända sedan det stod färdigt betraktats som ett av landets främsta och mest intressanta radhusområden.
Tillsammans med Erik Bülow-Hübe formade Persson en plan för området med parallella radhuslängor grupperade kring den raka Köpenhamnsvägen mot vilken den slingrande Klockspelsvägen kontrasterar. Gränserna mellan offentliga, halvprivata och privata ytor är subtil — staket och avgränsande häckar saknas. Privata uteplatser — som vetter antingen mot öster eller väster — bildas genom att radhusen förskjutits inbördes. I radhuslängorna har vartannat hus således entré från den ena sidan och vartannat från den andra.
Malmö stad som var ägare till marken krävde små lägenheter som passade arbetare och de drygt 200 radhuslägenheterna som Persson byggde varierade från 77 m² till 130 m². Området drog dock inte endast arbetare till sig, kanske snarare tvärtom, hit flyttade exempelvis både stadsplanechefen Gunnar Lindman och arkitekten Svenivar Ekstrand. Områdets upplåtelseform är bostadsrätt.
Lägenheterna fick finesser som sopnedkast direkt från köksbänken, köksskåp mellan kök och matrum som kunde nås från två håll, inbyggda skohyllor med mera. En annan viktig aspekt för Persson var grönskan. Tillsammans med William Nersing skapades en stor och omväxlande växtrikedom där olika artkaraktärer spelar mot varandra.
Vid Erikslustvägen placerades en för området gemensam byggnad efter amerikansk förebild (”Community center”) med utrymmen för butiker, hantverkare, hemhjälp, tvättinrättning, samlingslokaler och värmeanläggning. Senare har huset använts som kyrka och hotell. I områdets nordvästra hörn låg sedan början av 1930-talet den tyska kyrkan ritad av Olander Gröffel.